Så sa hon!

 Den lilla brorsdottern, hon med de små fötterna, de korta benen, de små, små händerna och det kritvita håret. Vi kastade boll i hink, försökte springa ikapp, sjunga genom att överrösta varandra och frossade i grillade korvar och välmarinerade köttbitar. Kvällen var ljum och gräset ännu oklippt och en doft av äppelblom svepte förbi när någon ropade på efterrätt. Då behöver jag lite hjälp, sa jag. Flicka 5 år räcker upp sin tunna arm och säger att det ska hon göra. Hjälpa till. Burkar, knivar, frukter och skärbrädor åker fram på köksbänken, av mina mammahänder. Stolen som den späda kroppen skjuter fram rispar klinkerplattorna ljudligt och hon tar ett kliv upp på den tygklädda stolssitsen där hon sätter sig på knä. Hon skivar bananer med en slö bordskniv, jag hackar meloner med en vass förskärare, hon delar jordgubbarna med bordskniven och jag skär päronen i skivor. Vi lägger ned allt i den stora, vida, himmelsblåa skålen, inköpt på IKEA en gång i tiden. Vi fördelar frukten i skålen med varsin slev samtidigt som vi pratar med varandra om den godaste frukten, Björnes magasin, kylan i havsvattnet och hur glada de andra ska bli när de får fruktsallad till vaniljglassen. Vi räknar ut hur många assietter vi behöver ta ut till kusiner, fastrar, morbröder, syskon, mammor och pappor. En liten tystnad uppstår i köket, den lilla människan med de små tårna arbetar koncentrerat från sin plats på stolen. Hon ser upp på mig med allvarlig blick från de ljusblå ögonen och hennes klangfulla röst säger; ”Jag tycker om att samarbeta.” Hon har fattat vad det handlar om!



Fortfarande kommer jag inte ihåg händelsen, men jag måste säga det. Det var väldigt roligt att läsa. :)